. . .
Just nu ligger jag nerbäddad i min säng, med ett huvud som håller på att explodera och ett psyke som knappt orkar hålla ut längre. Runt omkring mig ligger en tung samhällsbok, ett nerkladdat anteckningsblock, en franskauppgift, en engelskabok och högar av konteringspapper från ekonomin. Ska jag ta fram den sista lilla ork som gömmer sig långt inom mig, men riskera att falla pladask? Eller ska jag riskera att prestera dåligt i skolan, men få pusta ut och ta ett break från allt?
Samtidigt som jag innerligt försöker förstå mig på varför det överhuvudtaget är tillåtet att låta en elev gå in i väggen redan vid denna ålder, kan jag inte hjälpa att känna en växande ilska inom mig. Det är en enda stor konflikt mellan tankarna som grundar sig i om skolan hjälper oss eller knäcker oss. Jag vet själv, eller åtminstone tror jag vet själv, vad goda kunskaper i livet bidrar till... och nu snackar vi riktigt nödvändiga kunskaper. Tack vare skolan lär vi oss på många sätt om hur världen fungerar, samt varför den funger som den gör. Vi lär oss även om hur våra roller som människor hör ihop med världen och hur vi som människor på olika sätt kan påverka den. Utan naturkunskap, eller samhällskunskap för den delen, hade jag till exempel aldrig förstått hur världen utformat sig som den gjort och hur lilla jag ska förhålla mig till det obeskrivliga universum jag befinnner mig i. Klart att jag inte förstår det helt och hållet än, och lär väl egentligen aldrig göra det. Men de grundläggande kunskaper jag fått med mig i livet är väl till stor del tack vare skolan...
Nu kommer vi dock till nästa punkt: ÅNGEST. Det är viktigt att vi ställer oss frågan "varför pluggar vi?". Är det för att det ska se bra ut på pappret? För att komma in på den högskola man tänkt söka till? För att göra föräldrarna nöjda? Eller för att det helt enkelt handlar om att göra oss själva stolta?
När jag låg här i sängen och funderade över denna frågeställning kom jag faktiskt fram till ett rätt bra svar. Det handlar om dig och det handlar om mig. Jag är en amibitiös människa, så är det bara, och därför har jag målsättningar som att få högsta betyg för att komma in på topp-högskolorna. Jag har även märkt att det inte spelar någon roll hur mycket lärare, föräldrar eller vänner säger till mig att "ta det lugnt" och "inte plugga mer än vad jag behöver", jag kommer att göra det ändå. Detta beror på är att jag vill prestera bra, jag vill att det ska se bra ut på pappret, jag vill komma in på den högskolan jag strävar efter, och framförallt så vill jag göra mig själv stolt!
Men notera att alla inte vill det. I grund och botten är den enda man pluggar för sig själv, och ingen annan. Vill du leva livet och slippa ha ångest och må dåligt över skolan- GÖR DET! Vem stoppar dig? Du kan absolut ha en lika ljus framtid som den som är tvärtom och pluggar järnet istället. Men även du som är som mig och pluggar järnet- KÖR HÅRT! Det är ett beslut som var och en av oss måste göra. Själva. Vad väger tyngst? Vad prioriterar du?
Hur man än tänker på dessa fronter vill jag ändå uppmana alla om den sak jag anser vara viktigast av allt: Må bra! Det spelar ingen roll hur höga betyg du får eller hur bra du presterar på provet om du konstant mår psysiskt dåligt. Då är det inte värt det! Men glöm inte heller att bara för det inte alltid känns bra i stunden, så har du en hel framtid framför dig som antagligen kommer att se mycket ljusare ut.
