Såhär fint var det imorse när jag vaknade...

Godmorgon på er finisar!

Ni vet den där perioden i livet där inte allt är på topp? Där man inte riktigt har någonting att längta efter eller att se fram emot? Lite så känner jag just nu. Jag måste erkänna att jag har haft en tuff period nu efter sommaren. Inte så att alla dagar har varit katastrofala - verkligen inte! Vissa dagar har jag känt mig så sjukt lycklig och stolt över mig själv. Jag har kommit in bra på jobbet, handbollen har helt klart börjat gå i en positiv riktining, och mina fina fina älskade kompisar finns fortfarande kvar. Ändå så brister det ibland! Jobbet blir lite för tugnt, handbollen tar upp lite för mycket tid, och kompisarnas scheman krockar allt för ofta med mitt eget. Det hjälper ju inte heller att temperaturen faller och att dagarna blir mörkare, tristare... Motivationen försvinner och kämparglöden likaså. 

 

Alla har väl sådana perioder? Det känns ju inte helt ovanligt. Självklart finns det värre saker i livet - jag menar, tänk vad lyckligt lottad jag är egentligen som har hus, familj, vänner, jobb, en sport jag älskar. Varför klaga, när man tänker efter? Men samtidigt måste alla få ha sämre perioder ibland. Det är okej att inte alltid må bäst. Oavsett vad det gäller. 

 

Jag tänker bara att jag får frösöka blicka framåt så långt det går. Nej, det är inte sommar än på ett tag och nej, livet kommer inte bara stanna upp och se ut precis som jag vill att det ska hela tiden. MEN, det finns sååå mycket man kan göra för att komma en bit på vägen. Åker till Hongkong om någon vecka, London vid jul och däremellan försöker jag även planera in en solsemester under handbollsledigheten i november! Får försöka tänka positivt så gott det går, men inte heller glömma att det kan vara bra ibland att få vara ledsen. Då uppskattar man det positiva så mycket mer:)

 

Massvis med pussar och kramar!! Ni är bäst allihopa