Fick en fråga här på bloggen som jag fastnade för...

 

 

Jag har medvetet valt att inte öppna upp mig om mitt breakup då jag varken känt mig tillräckligt modig eller stark för att göra det. Jag och min kille gjorde slut i början på förra året, alltså kan man säga att det var lite mer än ett år sedan nu. Det var vääääldigt tufft. Först och främst var det min första stora kärlek. Bara där blev smärtan enorm... Men sedan blev det jobbigt för man har ju under hela sitt liv fått se och höra om breakups och på så sätt bildat sig en väldigt obehaglig bild av hur det går till och hur man ska må efteråt. Bara tanken av att gå igenom ett breakup var så sjukt plågsam! 

 

Jag vill fortfarande inte gå in på för mycket detalj om hur, när eller varför vi gjorde slut. Jag tror att det som gjorde att det blev jobbigt för mig (och varför det blev så svårt att gå vidare) var för man någonstans kände att det inte var känslorna som var problemet, snarare omständigheterna. Att bo på varsin sida Sverige är inte helt lätt. Ännu svårare när det är ett förhållande bestående av två ambitiösa människor som har fullspäckade scheman och fullt fokus på sina mål i livet. Men men, nog om det. 

 

Det tog faktiskt nästan ett helt år innan jag kände mig som mig själv igen. Tror det ser väldigt olika ut för alla på den fronten. Vissa går vidare och blir glada igen snabbare än andra. Jag är en väldigt envis (och ibland för tålmodig) person... Så jag ger inte upp - och detta är verkligen på både gott och ont! För ibland hjälper det inte att kämpa, utan ibland måste man släppa taget och försöka blicka framåt. 

 

Jag hade tur dock att vi gjorde slut just när vi gjorde då jag hade hela studentvåren och liiiiivets sommar framför mig som jag då kunde se fram emot. Tror verkligen att det räddade mig en del! Självklart mådde jag dåligt, men det gick liksom i perioder. Ibland gick det en hel vecka där jag mådde dåligt, ibland en hel vecka där jag mådde bra. Ibland skiftade det från dag till dag.

 

När jag ser tillbaka på den perioden i mitt liv måste jag ändå erkänna att jag hoppas att jag ALDRIG behöver gå igenom det igen. Att jag ALDRIG mer behöver känna så som jag kände, eller må så som jag gjorde. För under vissa tillfällen var det verkligen destruktivt och smärtsamt. Det bröt ner mitt självförtroende på många plan och jag fick en slags identitetskris där jag försökte vara någon jag egentligen inte var. Man ville liksom hela tiden bevisa för honom, för familj och vänner... men framförallt för sig själv, att man var starkare än man var. 

 

Men å andra sidan hade jag aaaaldrig varit den jag är idag och aldrig varit så trygg i mig själv som jag är nu om jag inte hade gått igenom det. Det låter klyschigt, men jag menar det från botten av mitt hjärta. Nu kan jag liksom se tillbaka på vårt förhållande och inte bara se det han gjorde fel, utan även det som jag gjorde fel. Jag var sååå kär, vilket egentligen är så fruktansvärt fint. Men det kan vara "farligt" också, för man är så skör, rädd och osäker hela tiden. Det har jag kommit över nu och det är en sjuk lättnad att slippa känna den konstanta tyngden i bröstet. Äntligen kan man andas ut och bara njuta av kärleken istället. 

 

 

1. Viktigast av allt är att GE DET TID. Att göra slut är inte lätt och det kommer att göra ont. Stressa inte upp dig. Tänk inte att du måste gå vidare nu nu nu, eller hitta en ny perfekt partner på direkten. Alla fungerar olika och som sagt behöver vissa längre tid på sig att läka och bygga upp sig än andra. Jag var en sådan som behövde mycket tid! Det är absolut ingenting att skämmas över - jag skulle snarare vilja påstå att det är en styrka. 

 

2. Gräm dig så lite som möjligt över det som hänt. Försök att inte se fel i allt (framförallt inte i dig själv), utan blicka framåt. Ni kanske inte var menade för varandra helt enkelt? Det kanske väntar någonting bättre? Eller så kanske ni återförenas i framtiden? 

 

3. Det var antagligen för det bästa. Oavsett om man är menade för varandra eller inte så kan ett breakup vara nödvändigt ibland. Så var det för mig och min kille. Vi gjorde slut och var singlar i lite mer än ett år, men nu träffas vi igen och man märker verkligen skillnad! Båda har lärt sig så sjukt mycket från vårt tidigare förhållande och samtidigt har båda, nu under singelperioden, fått utvecklas som personer och fokusera på sig själva. 

 

4. Fokusera på DIG. Det finns nog inget bättre tillfälle än efter ett breakup att bara fokusera helt på sig själv och göra det man själv mår bra av. Man får tycka vad man vill om det här, men någonting som hjälpte mig sjukt mycket under denna svåra period var att planera in massa roliga saker! Det var allt från små resor med familjen, till roliga fester med kompisar, eller bara myskvällar och tjejsnack med mina närmsta vänner. Man behöver absolut inte festa ihjäl sig efter man gjort slut - det kan bli destruktivt i längden. Men klart man ska få ha kul?! Du är singel trots allt och nu kan du få göra sådant som gör dig glad, oberoende av någon annan.

 

5. Ett viktigt tillägg till ovanstående punkt är att det kanske inte är ett långvarigt hållbart sätt att läka från ett breakup. Det är absolut en bra början! Men i grund och botten handlar det om att på ett ärligt sätt komma till ro med situationen och sig själv. Och det tar tid! Men jag lovar att när tiden är rätt så kommer du att märka det. Och då kommer du tillbaka igen starkare än någonsin<3

 

Jag lider verkligen med alla där ute som har eller har fått sina hjärtan krossade. Det suger verkligen så grovt, och ingen människa i världen förtjänar den smärtan. Ni får aldrig glömma att ni är fantastiska som ni är! Ändra er aldrig någonsin för någon annan. Om en kille/tjej inte vill ha dig - är det ditt problem, eller är det deras? Det är DERAS förlust.

 

Massvis med pussar och kramar!!

♥♥♥