(null)
(null)
(null)
Har ni någonsin känt att ni inte räcker till? Att inte någonting ni gör, för er själva såväl som för andra, räcker till?
 
Relatable.
 
Nu är det dags för mig att bli lite personlig här på bloggen för en gångs skull. Det är dock sjukt skönt att få skriva av mig, och kanske skönt för er som känner igen er att få läsa(?).
Jag har bara haft en så oerhört jobbig känsla inombords det senaste som tittar fram då och då, men som liksom ändå alltid finns där. Det är en känsla som är omöjlig att beskriva; som ett hål inom mig som inte vill fyllas. Och det är så obeskrivligt frustrerande att känna att det man gör inte räcker till för att jag ska vara "lycklig". I mean, jag har egentligen ett drömliv på pappret? Jag spelar i A-laget, jag har så otroligt fina vänner, jag har i princip A i alla ämnen, en frisk familj och pojkvän. Så hur kan JAG känna SÅ? (Don’t get me wrong: jag kan rabbla upp en del personliga saker som jag inte alls är nöjd över)
 
Det är det jag önskar att jag visste själv. Jag tror det grundar sig i att jag alltid försöker tillfredsställa alla och allt jag gör, för att det alltid ska bli så bra som möjligt. Men jag tröttar ut mig själv och till slut orkar man helt enkelt inte mer. Framförallt när det inte känns som det ger någonting i slutändan. Man känner att man är så nära men ändå så långt bort, om ni förstår?
 
Det värsta med den här situationen är att man börjar nedvärdera och klandra sig själv. Att det är jag som är problemet. Det är mitt fel att inte allt är perfekt, mitt fel att inte alla tycker jag är perfekt, mitt fel att inte allt jag gör alltid i slutändan är perfekt.
 
Men jag inser även att det jag skrev ovan är så SJUKT FEL. Vem har sagt att man inte har lov till att må dåligt ibland? Och varför ska man ens lägga ner tid på personer som får en att känna att man inte räcker till? Så onödigt. Man får även lära sig att vara nöjd ibland. Man är inte alltid bäst, det räcker att göra sitt bästa och så får man se vad det ger för resultat. Men det är nästan viktigast att vara glad och trygg med sig själv, för om man tänker efter är det trots allt i slutändan bara jag och mig själv! Och man får aldrig glömma hur GRYM man egentligen är, för det är vi alla.
 
Pööösss
 
Förändringar. Någonting vi alla måste uppleva ett flertal gånger under vår tid på denna jord. Stora som små! Men vad tycker jag om förändringar egentligen? Är det bara lärorikt och bra? Eller kan det vara jobbigt också?
 
De senaste åren har jag gått igenom mer förändringar än någonsin. Man kan verkligen säga att mitt liv har förändrats HELT! Jag tänkte faktiskt dela med mig lite om vad jag tycket om detta, och även en hel del tips ifall du kanske går igenom samma sak.
1. Flytten. Den första (och antagligen största) förändringen jag gått igenom är flytten från huset i Långedrag till lägenheten i stan. Fine, innan dess hade jag flyttat ett par gånger då jag som sagt föddes i England och flyttade där ett par gånger, och sedan flyttade till Göteborg. Men just det huset var annorlunda: där bodde jag i över 10 år och där växte jag upp. Det huset speglar hela min barndom! Från att bo i ett stort vitt hus, vid havet, i ett lugnt område, nära alla mina kompisar och handbollen, till att bo i en våning i stan med helt annorlunda stil, nära ALLT man kan tänka sig, iväg från vännerna. Där snackar vi förändring! 
 
Men hur kände jag för detta? Jo, jag ljuger om jag inte erkänner att jag mådde piss i början. Jag ville inte flytta, så enkelt var det! Tanken av att lämna huset fick mig att bryta ihop fullständigt... Men en dag var det klart: vi skulle flytta. Jag har typ minnesluckor däremellan för jag minns att en dag stod jag där i det tömda huset, där möbler hade blivit ersatta med flyttlådor, och insåg att det var på riktigt. Jag är inte en person som gillar att visa känslor, jag tror helt ärligt inte att mina vänner sett mig gråta mer än någon enstaka gång. Därför blev det så att jag från och med dagen vi lämnade huset till dagen vi flyttade in i lägenheten, bara var helt pokerface och helt bortkopplad från alla känlsor. Jag förträngde tankarna- det var lättast så. Men här kommer mitt första tips: Våga gråta. Det är okej, det är mänskligt. För när jag till slut satt i mitt nya rum och packade upp lådorna, då kom tårarna. Det var så skönt, en riktig lättnad! Man måste få sörja det som gör en ledsen, det är liksom det enklaste sättet att komma över någonting som betytt mycket för en. Idag är jag jättenöjd över att bo här i stan i denna lägenhet, och trots att jag saknar huset ångrar jag ingenting! 
2. Skola->Gymnasium. Strax därpå kom nästa förändring, nämligen att gå ut ur skolan och börja på gymnasium. Även detta var en stor, jobbig förändring då jag The English School var den enda skola jag någonsin gått på! Jag började där när jag bara var 4år och hade alltså samma miljö, samma klasskompisar och samma lärare heeeela vägen till 9an. Hur sjukt är inte det? Då kanske ni förstår hur jobbigt det var att lämna allt bakom sig och ta ett kliv framåt. Dessutom är ESG och det gymnasium jag går på nu, LM Engström, väldigt olika då ena är helt engelsk och andra helt svensk! Jag ljuger alltså om jag inte säger att jag tyckte det var sjukt svårt att acceptera att det var dags att säga adjö, men samtidigt var det lite skillnad här jämfört med flytten som gjorde att det ändå inte var helt lika jobbigt: 1) här hade jag inget val, 2) eftersom jag redan hade fått uppleva flytten blev nästa förändring mindre jobbig... 
 
Då kommer vi till tips#2: varje förändring gör dig starkare. Så är det verkligen! Försök även att se det positiva med förändringen: i detta fall var det exempelvis ett perfekt sätt att lära känna nya människor - vilket jag verkligen har fått göra och vilket jag nu idag är sååå tacksam för - och även ett sätt att få uppleva någonting nytt. Man får nya erfarenheter och utvecklas därmed som person! Även idag är jag glad för denna förändring, trots att jag saknar ESG som bara den. Jag har fått massvis med nya vänner för livet och har samtidigt fått prova på en svensk skola!
3. Handbollen. Som sagt blir jag starkare och starkare för varje förändring, men här kommer ännu en stor förändring som påverkat mig på många sätt! För knappt ett år sedan började jag träna med Önnereds Damlag och några månader sedan fick jag kontrakt. Ända sen jag började spela handboll, sporten jag idag lägger nästan 90% av mitt liv på, har jag spelat tillsammans med mina allra bästa vänner. Vi har gått igenom allt tillsammans: cuper, motgångar, tårar, svett, blod, kärlek, glädje, sorg. ALLT! Nästan hela den tiden från och med att jag började fram till knappt ett år sedan har jag spelat tack vare mina lagkamrater och mina fantastiska tränare. Men sedan kom denna möjligheten och jag fick fatta ett beslut, det beslut som idag gör att jag är en kontrakterad A-lagsspelare i Önnereds HK. 
 
Än en gång måste jag erkänna att jag tyckte det var jobbigt. Men, än en gång, blev det ändå enklare tack vare mina tidigare erfarenheter med förändringar! Jag insåg att (tips#3): step out of your comfort zone. Annars kanske du missar någonting du inte ens vet att du missar! Jag tänker även såhär (tips#4) Vad är det värsta som kan hända? Det kanske suger att spela med damerna och det kanske får mig att må dåligt- men vet ni vad? Då är det bara att sluta. Easy Peasy. Inte svårare än så! Men om man inte ens ger det en chans vet man inte om det kanske är det bästa valet man gjort. I mitt fall är jag riktigt nöjd över mitt val då jag utvecklats rejält både som handbollsspelare och som person! Jag har tagit på mig en utmaning många inte klarar av, och just därför är jag så sjukt stolt över mig själv.
 
---
Nuförtiden sker förändringar dagligen för mig, men tack vare dessa stora, jobbiga MEN lärorika förändringar jag fått vara med om kan jag idag hantera det på ett bra sätt. Livet är inte allt perfekt och vi är inte alltid modiga. Vi är mänskliga! Det är okej att må dåligt, det är okej att gråta, det är okej att inte tycka om förändring! Men jag uppmanar er att UTNYTTJA det. För varje gång det sker en stor förändring, kommer nästa att bli enklare att hantera. Glöm inte det! 
 
Min älskade familj // Min fina lägenhet // Fem av alla mina käraste vänner
 
 
Tacksamhet.
Efter en film om kvinnor som valt att kämpa mot IS för att rädda sina familjer samt hämnas mot de vidriga saker IS gjort mot dem, fick jag en riktig tankeställare. Det är simpelt egentligen: vi måste bli mer tacksamma. Tacksamma för familj, tacksamma för vänner, tacksamma för LIVET! Inte bara det, utan det är även viktigt att inte glömma att vara tacksam för småsaker. Att vi har tak över huvudet, mat på bordet och möjligheten att utbilda oss och därmed bli nästintill det vi vill. Att vårt land är fritt, säkert och (till största del) jämställt. Att det största problem de flesta har i dagens samhälle är prestationsångest. Vi måste vara tacksamma att inte varje dag i våra liv är en kamp mellan liv och död- att slippa se sina familjemedlemmar bli avrättade rakt framför ögonen på sig, att slippa behandlas som ett j*kla objekt av äckliga män som torterar och våltar oss kvinnor dagligen utan att vi kan göra någonting åt det. Det är gäller alltså bara några timmar bort med flyg, men en SÅDAN OBESKRIVLIG SKILLNAD.
"Åh nej, jag tappade min nya iPhone i golvet" -> "Åh nej, mitt hem blev bombat till marken, min pappa blev skjuten framför mina ögon, min syster blev tagen av IS och våldtagen, min bror överlevde inte flykten, min mamma klarade inte smärtan"... 
 
Var tacksamma! För allt, för alla, för alltid.