Såhär fint var det imorse när jag vaknade...
Godmorgon på er finisar!
Ni vet den där perioden i livet där inte allt är på topp? Där man inte riktigt har någonting att längta efter eller att se fram emot? Lite så känner jag just nu. Jag måste erkänna att jag har haft en tuff period nu efter sommaren. Inte så att alla dagar har varit katastrofala - verkligen inte! Vissa dagar har jag känt mig så sjukt lycklig och stolt över mig själv. Jag har kommit in bra på jobbet, handbollen har helt klart börjat gå i en positiv riktining, och mina fina fina älskade kompisar finns fortfarande kvar. Ändå så brister det ibland! Jobbet blir lite för tugnt, handbollen tar upp lite för mycket tid, och kompisarnas scheman krockar allt för ofta med mitt eget. Det hjälper ju inte heller att temperaturen faller och att dagarna blir mörkare, tristare... Motivationen försvinner och kämparglöden likaså. 
 
Alla har väl sådana perioder? Det känns ju inte helt ovanligt. Självklart finns det värre saker i livet - jag menar, tänk vad lyckligt lottad jag är egentligen som har hus, familj, vänner, jobb, en sport jag älskar. Varför klaga, när man tänker efter? Men samtidigt måste alla få ha sämre perioder ibland. Det är okej att inte alltid må bäst. Oavsett vad det gäller. 
 
Jag tänker bara att jag får frösöka blicka framåt så långt det går. Nej, det är inte sommar än på ett tag och nej, livet kommer inte bara stanna upp och se ut precis som jag vill att det ska hela tiden. MEN, det finns sååå mycket man kan göra för att komma en bit på vägen. Åker till Hongkong om någon vecka, London vid jul och däremellan försöker jag även planera in en solsemester under handbollsledigheten i november! Får försöka tänka positivt så gott det går, men inte heller glömma att det kan vara bra ibland att få vara ledsen. Då uppskattar man det positiva så mycket mer:)
 
Massvis med pussar och kramar!! Ni är bäst allihopa

Little moi in my messy bedroooooom
 
Godmorgon kära ni♥
Nu är det dags för ett av mina famous "Tilda-släpper-ut-sina-inre-tankar-och-reflektioner-inlägg". Tjoho tänker ni då! Nej men seriöst, här sitter jag en tisdagsförmiddag för mig själv och scrollar igenom Instagram flödet. Plötsligt slår det mig - vilken tillgjord, ytlig och förskönad värld vi lever i! Jag ska absolut inte säga någonting, för bara jag tittar igenom min egna blogg, eller mitt egna Instagram konto, inser jag att jag är precis likadan. Jag väljer bilder utifrån vad jag tror alla andra kommer tycka om, och avstår allt för ofta från att publicera sådant som jag själv egentligen gillar. Jag skriver om mina perfekta ögonblick i livet, trots att antalet imperfekta ögonblick utan tvekan är fler. Till och med de imperfekta ögonblick jag skriver om, väljer jag att försköna. Vet inte om det är för min skull eller för er skull, to be honest... 
 
Men det jag försöker komma fram till här är inte att alla numera ska börja skriva om allt trist och negativt som pågår i livet. Tänk vad deprimerande livet hade varit då! Jag syftar snarare på problemet som uppstår när vi alltid försöker få allting att framstå som perfekt på sociala medier, genom att redigera bilder på oss själva såpass mycket att vi inte längre ser ut som oss själva, eller att skriva om saker som får andra att tro att det tillhör vardagen när det egentligen bara är ett euforiskt ögonblick som händer allt för sällan. Vi är dom som formar idealen i samhället. Vi är dom som sätter den ångestladdade pressen på varandra att vara bättre, snyggare, gladare. Tänk vad skönt det hade varit att slippa sitta nervös inför varje bild som ska publiceras? Att slippa sitta och redigera bilderna i minsta detalj för att inte visa på några brister? Att få skriva "idag är en dålig dag och jag mår skit" på bloggen utan att konstant sträva efter att ge intryck om ett perfekt liv. 
 
Vi är mänskliga. Tack och lov för det! Vi har brister, vi gör misstag och livet är inte perfekt. Det är så oehört viktigt att sluta jämföra sig med alla andra... Det blir en ond cirkel: nästa person kommer att kämpa ännu hårdare för att verka bättre, och nästa därpå ännu hårdare. Till slut spricker det! Sedan är det klart att det är otroligt mycket lättare sagt än gjort. Jag jämför mig alldeles för mycket med andra tjejer som jag får se inspirerande bilder på eller får läsa imponerande historier om. Lösningen på det problemet önskar jag verkligen att jag hade. Men det har jag inte; det har ingen verkar det som. Vi får bara göra allt i vår makt för att försöka fortsätta vara oss själva och sluta filtrera bort allt som inte tillhör idealen. 
 
Glöm inte att ni är fantaaaastiska precis som ni är (klyschigt men SANT). 
(null)
(null)
(null)
Har ni någonsin känt att ni inte räcker till? Att inte någonting ni gör, för er själva såväl som för andra, räcker till?
 
Relatable.
 
Nu är det dags för mig att bli lite personlig här på bloggen för en gångs skull. Det är dock sjukt skönt att få skriva av mig, och kanske skönt för er som känner igen er att få läsa(?).
Jag har bara haft en så oerhört jobbig känsla inombords det senaste som tittar fram då och då, men som liksom ändå alltid finns där. Det är en känsla som är omöjlig att beskriva; som ett hål inom mig som inte vill fyllas. Och det är så obeskrivligt frustrerande att känna att det man gör inte räcker till för att jag ska vara "lycklig". I mean, jag har egentligen ett drömliv på pappret? Jag spelar i A-laget, jag har så otroligt fina vänner, jag har i princip A i alla ämnen, en frisk familj och pojkvän. Så hur kan JAG känna SÅ? (Don’t get me wrong: jag kan rabbla upp en del personliga saker som jag inte alls är nöjd över)
 
Det är det jag önskar att jag visste själv. Jag tror det grundar sig i att jag alltid försöker tillfredsställa alla och allt jag gör, för att det alltid ska bli så bra som möjligt. Men jag tröttar ut mig själv och till slut orkar man helt enkelt inte mer. Framförallt när det inte känns som det ger någonting i slutändan. Man känner att man är så nära men ändå så långt bort, om ni förstår?
 
Det värsta med den här situationen är att man börjar nedvärdera och klandra sig själv. Att det är jag som är problemet. Det är mitt fel att inte allt är perfekt, mitt fel att inte alla tycker jag är perfekt, mitt fel att inte allt jag gör alltid i slutändan är perfekt.
 
Men jag inser även att det jag skrev ovan är så SJUKT FEL. Vem har sagt att man inte har lov till att må dåligt ibland? Och varför ska man ens lägga ner tid på personer som får en att känna att man inte räcker till? Så onödigt. Man får även lära sig att vara nöjd ibland. Man är inte alltid bäst, det räcker att göra sitt bästa och så får man se vad det ger för resultat. Men det är nästan viktigast att vara glad och trygg med sig själv, för om man tänker efter är det trots allt i slutändan bara jag och mig själv! Och man får aldrig glömma hur GRYM man egentligen är, för det är vi alla.
 
Pööösss